En företagssida som lanserades hösten 2016 och samma sida i november 2026 har ofta exakt samma adress, samma logotyp och samma tre bilder på personalen. Skillnaden syns först när man öppnar den i mobilen på väg hem med pendeltåget. Det som en gång laddade på ett ögonblick hackar nu fram rad för rad, och knappen för att boka tid flyttar sig precis när tummen är på väg ner.
Ingen har bestämt att sidan ska bli sämre. Den har blivit sämre genom en lång rad beslut, och vart och ett av dem var rimligt när det fattades.
Tio år av små beslut
Det börjar nästan alltid med ett tillägg. Ett kontaktformulär som skulle skicka kopia till två adresser. En kalender för bokningar. En ruta för kakor när reglerna skärptes. Ett chattfönster som någon på säljsidan ville testa en sommar.
Varje tillägg tar med sig egna skript och stilmallar, och de laddas ofta på varje enskild sida, inte bara där de faktiskt används. Chattfönstret slutade man använda för länge sedan. Skriptet ligger kvar.
Lägg till spårningskoderna. Ett analysverktyg, en pixel från ett socialt nätverk, en kod från en annonskampanj som tog slut för flera år sedan. Var och en är liten, men de hämtas från olika servrar, och varje ny server betyder en ny uppkoppling som telefonen måste vänta på innan den kan gå vidare.
Till det kommer temat. Färdiga teman säljs till tusentals kunder och uppdateras för att passa alla. Ett tema som ska fungera för en frisör, en advokatbyrå och en webbutik bär på kod för alla tre, även när den som betalar bara är frisören.
Det här är inte slarv i vanlig mening. Det är vad som händer när en sajt förvaltas av den som för tillfället har inloggningen, ofta en person som egentligen sköter ekonomin eller kundtjänsten och loggar in när något har gått sönder.
Var tar hastigheten vägen?
Allt det där lagret på lager märks inte på ett och samma sätt. Den som vill förstå varför sidan känns tung behöver skilja på tre saker som gärna blandas ihop. Hur lång tid det tar innan det viktigaste innehållet syns. Hur snabbt sidan reagerar när man trycker på något. Och hur mycket den hoppar omkring medan den laddar.
Google har gett de tre sakerna namn och gränsvärden under samlingsbeteckningen Core Web Vitals [1]. Måtten är inte perfekta, men de har fördelen att de beskriver något en besökare faktiskt upplever, inte något en utvecklare tycker är elegant.
Poängen med uppdelningen är att problemen har olika orsaker. En stor bild högst upp gör sidan långsam att visa men påverkar sällan hur den svarar på ett klick. Tunga skript från gamla tillägg gör ofta det omvända: sidan syns snabbt, men ingenting händer när man trycker. Den hoppande bokningsknappen beror nästan alltid på att något laddas in ovanför den utan att ha fått en reserverad plats.
Det är i mobilen det märks. SCB:s återkommande undersökning av befolkningens it-användning pekar år efter år åt samma håll: telefonen är för de flesta den självklara vägen ut på nätet [2]. En sida som bara har testats på en stor skärm på kontorets fiberuppkoppling har alltså testats under förhållanden som få besökare delar.
Bilderna, igen
Den okomprimerade toppbilden i rutan ovan låter som en tjatig förklaring, men bilder är fortfarande en av de vanligaste orsakerna till att det första intrycket dröjer. En bild som tas med en modern telefon och laddas upp direkt i publiceringsverktyget kan vara många gånger större än den yta den ska fylla på skärmen.
Tre saker brukar göra störst skillnad. Att bilden sparas i ett modernt format som WebP eller AVIF. Att sajten skickar olika storlekar till olika skärmar i stället för samma jättebild till alla. Och att bilder längre ner på sidan laddas först när besökaren närmar sig dem.
Vilket av de moderna formaten som lönar sig mest är däremot svårare att säga på förhand. Vinsten varierar mellan olika sorters bilder, och det enda någorlunda säkra sättet att veta är att prova med sajtens egna foton snarare än att lita på en tumregel.
Den fördröjda laddningen har en fälla. Den är bra för allt som ligger under det första synfältet, men om den slås på även för toppbilden blir sidan långsammare att visa, inte snabbare. Det är ett vanligt misstag när någon har läst att fördröjd laddning är bra och aktiverat den överallt med en kryssruta.
Typsnitten hör till samma familj av problem. En sajt som hämtar fyra vikter av ett typsnitt från en extern tjänst, varav två aldrig används, betalar för det vid varje sidvisning. Ibland syns det som att texten först dyker upp i ett reservtypsnitt och sedan hoppar till det rätta, vilket också räknas in i måttet för hur mycket sidan flyttar sig.
Bakgrundsvideor är ett eget kapitel. De kan vara värda det för en restaurang eller ett hotell där stämningen är själva produkten. För en redovisningsbyrå är det svårare att se vad besökaren får i utbyte mot väntan.
Att mäta innan man river
Bilder, typsnitt och videor går att misstänka på känn, men misstankar leder lätt till fel åtgärd. När en sajt känns seg är det frestande att dra slutsatsen att den måste byggas om. Ibland stämmer det. Men det går att ta reda på var tiden faktiskt går innan någon skriver en offert.
Googles verktyg PageSpeed Insights visar två sorters resultat som är lätta att förväxla. Labbdata är en simulerad laddning som körs i stunden. Fältdata bygger på hur riktiga besökare med Chrome har upplevt sidan under en längre period. Det är fältdatan som säger något om verkligheten, men den finns bara om sajten har tillräckligt många besökare, och för många mindre företag saknas den helt.
Labbresultaten varierar dessutom från körning till körning. Samma sida kan få ett tydligt sämre betyg på eftermiddagen än på morgonen utan att något har ändrats. Därför är en enskild siffra ganska meningslös. Det som är intressant är vilka filer verktyget pekar ut som tunga, och om samma namn dyker upp gång på gång.
En del av väntan har inte med själva sidan att göra utan med servern. Om det tar en sekund innan webbhotellet ens börjar svara hjälper det inte hur lätta bilderna är. Billiga delade webbhotell, där många sajter samsas om samma maskin, kan vara fullt tillräckliga en vanlig tisdag och betydligt segare när grannarna har mycket trafik.
En cache, som sparar färdiga versioner av sidorna i stället för att bygga dem på nytt vid varje besök, gör ofta mer än något annat enskilt ingrepp. Men den behöver ställas in med viss omsorg, annars visar den gamla priser eller ett formulär som inte går att skicka.
Ett enkelt test som säger mycket: öppna sidan i telefonen, slå av wifi och känn efter hur det går på mobilnätet. Det är inte vetenskap, men det är så kunderna möter företaget.
Ombyggnad kontra städning
Med mätningen i handen kommer nästa fråga, och här skiljer sig bedömningarna utan att någon nödvändigtvis har fel. Två erfarna utvecklare kan titta på samma sajt och landa olika. Den ena ser ett tema som fortfarande underhålls och tio tillägg varav sex kan tas bort, och föreslår en städning på några dagar. Den andra ser samma sak men räknar med att sajten om ett år ska kunna ta betalt eller fungera på två språk, och tycker att pengarna gör mer nytta i en ny grund.
Det avgörande är sällan hur gammal sajten är. Det beror mer på om temat och de viktigaste tilläggen fortfarande får säkerhetsuppdateringar, om serverns programvara går att hålla aktuell utan att något går sönder, och vad sajten förväntas göra framöver. En sida som bara ska visa öppettider och ett telefonnummer klarar sig länge med städning.
Det finns också en mellanväg som underskattas. Man behåller innehållet och adresserna men byter tema mot något lättare. Besökarna märker att sidan blivit snabbare, sökmotorerna hittar samma adresser som förut, och företaget slipper skriva om alla texter.
Vad som är rätt för den enskilda verksamheten går inte att avgöra utifrån en artikel. Men frågan om vad sajten ska göra om två år är bättre att ställa före offerten än efter.
När någon annan ska ta över
Oavsett vilken väg man väljer stöter den som ska utföra jobbet på samma hinder. Det som oftast har gått förlorat är inte koden utan kunskapen om varför den ser ut som den gör. Vem lade till det där skriptet? Används formuläret på undersidan för kampanjer fortfarande? Ingen vet, och därför vågar ingen ta bort något.
Utvecklare och byråer som acgdevs.se, och andra som arbetar med webbutveckling i Stockholm, utgår i praktiken ofta från just den inventeringen innan något annat görs: vad laddas, på vilka sidor, och vem behöver det. Det är tråkigt arbete och syns inte utåt, men det är det som gör att en städning inte slår ut något som visar sig vara viktigt en vecka senare.
För företaget som äger sajten finns några saker som är värda att ordna oavsett vem som bygger. Domänen och webbhotellet bör stå i företagets eget namn, inte i en tidigare anställds eller en frilansares. Det bör finnas en kort lista över tillägg och vad de gör. Och någon bör ha ansvar för att uppdateringar faktiskt körs, inte bara att de finns tillgängliga.
Till listan hör säkerhetskopior. Inte bara att de tas, utan att någon någon gång har provat att läsa tillbaka en. En kopia som aldrig har återställts är ett löfte snarare än en försäkring, och det är först när något har gått sönder som det visar sig vilket.
Inget av det kräver teknisk kunskap. Det kräver att någon skriver ner det medan det fortfarande är färskt i minnet.
Sajten från 2016 kan mycket väl fungera bra i november 2026. Den som byggde den gjorde förmodligen ett rimligt jobb för sin tid. Det som har förändrats är allt som lagts ovanpå, ett beslut i taget, och det går att plocka bort på samma sätt.
Noter
- Google, Web Vitals, beskrivning av måtten LCP, INP och CLS samt gränsvärden. web.dev/articles/vitals
- SCB, Befolkningens it-användning, återkommande undersökning. scb.se